Björn Falkevik och Petter Karlsson från SocialVideo Production, som skötte livesändningarna från Internetdagarna i november, arrangerar ett seminarium om livesänd TV över Internet fredagen den 4 februari. Seminariet hålls i .SE:s lokaler på Ringvägen 100 och är kostnadsfritt – en lätt lunch ingår dessutom.

Bland talarna hittar vi Brit Stakston (@britstakston), mediestrateg och sociala medier-expert på JMW Kommunikation, samt Lennart Malm som är Web Manager och Digital Lead på IBM Sverige.

Mer information om seminariet finns hos SocialVideo Production, och där finns också en länk till livesändningen. Enligt arrangörerna är seminariet fullbokat och man hänvisar till livesändningen.

Ta fram kalendern, gå till 21-22 november och boka in årets upplaga av Internetdagarna – nu är datumen spikade för årets viktigaste Internetkonferens. Men det är inte bara datumen som är klara utan också lokalen, i år flyttar vi från Folkets Hus till helt nya Stockholm Waterfront Congress Centre.

Efter fyra år i rad på Folkets Hus (Stockholm City Conference Center) flyttar vi årets konferens. Stockholm Waterfront är en helt ny anläggning som slår upp portarna under 2011. Läget kan inte bli bättre i Stockholm, alldeles intill Centralstationen med utsikt över Mälaren. I samma anläggning öppnar Radisson Blu Waterfront Hotel vilket gör att du som inresande gäst kan bo direkt i anslutning till konferensen. Även om Folkets Hus låg nära till allt så kommer du nu ha allt Stockholm har att erbjuda inom armlängds avstånd.

Med nya lokaler kommer nya möjligheter och vi tittar bland annat på hur vi ska utveckla utställarytan. Programarbetet har påbörjats så smått, vi diskuterar potentiella teman och talare. Här vill vi ha just Dina synpunkter på hur du tycker att årets konferens ska utformas. Kommentera gärna direkt i inlägget eller kontakta oss.

Kanske är din organisation intresserade av att delta och synas som sponsorer eller utställare? Tveka inte att kontakta mig, Janne Elvelid på 070-3583069 eller janne.elvelid@iis.se för att titta på hur vi skulle kunna utforma det på bästa sätt för er.

Den senaste tiden har den rådande ordningen inom domännamnssystemet DNS blivit ifrågasatt från flera håll. I USA har myndigheterna beordrat ompekningar av .com-domäner och WikiLeaks fick driften av sin .org-domän avstängd när deras namnservrar blev attackerade, vilket fick dem att välja Schweiz och ”.ch” som ny toppdomän.

Här i Sverige har röster höjts för att skapa en alternativ domännamnsstruktur med peer-to-peer-teknik för att kringgå ICANN:s makt över domännamnen, vilket har skapat debatt kring nödvändigheten av signering av domännamn och hur centraliserad den nuvarande strukturen egentligen är.

Under eftermiddagen vill vi belysa frågeställningarna kring DNS:

• Behövs det nya lösningar för att säkerställa nätets oberoende framöver?
• Skulle en situation liknande den i USA kunna uppstå i Sverige?
• Vem kan stänga av eller peka om domännamn i .se-zonen?

Medverkande i seminariet:

• Peter Sunde, Dot-P2P
• Patrik Fältström, Distinguished Consulting Engineer, Office of the CTO, Cisco
• Daniel Westman, forskare i juridik
• Fredrik Ljunggren, It-säkerhetsrådgivare, Kirei AB
• Anne-Marie Eklund Löwinder, kvalitets- och säkerhetschef, .SE
• Patrik Wallström, projektledare, .SE

Datum: 13 januari 2011
Tid: 15.00 – 18.00
Plats: .SE, Ringvägen 100 A, 9 tr, Skanstull, Stockholm
Kostnad: Ingen
Platser: 75 – först till kvarn!
Anmälan: Till anmälningsformulär
Livesändning: Seminariet kommer att livesändas på iis.se/live

IT-minister Anna-Karin Hatt fick med beröm godkänt för sin offentliga debut på Internetdagarna, visar vår enkät bland konferensdeltagarna. Hennes anförande om svensk IT-politik på onsdagsmorgonen fick betyget 4,3 på en femgradig skala och var därmed ett av de mest uppskattade inslagen på hela konferensen. Allra mest uppskattades professor Jeff Cole, som öppningstalade på tisdagen om ”Digital Future”, och seminariet ”Utvecklingsarbete” på Mediespåret – båda nådde 4,4 i betyg.

Säkerhet i molnet (Säkerhetsspåret) och nya medievanor (Mediespåret) var de två seminarieämnen som lockade flest deltagare. Sett över hela konferensen var det också dessa spår som drog mest folk, Mediespåret hade totalt 583 deltagare på sina sex seminarier medan Säkerhetsspåret samlade 557 deltagare.

Totalt deltog närmare 1200 personer i Internetdagarna 2010. Av dessa var det ca 350 personerna som deltog i de tre öppna för-seminarierna den 25 oktober, där Upprop för digital delaktighet var störst med drygt 200 deltagare.

TOPPLISTORNA

Flest deltagare

140 – Riskhantering och säkerhet i molnet, Säkerhet

120 – Publiken: Nya aktörer och nya medievanor, Medier

120 – Bredband och konsumentmakt, Informationssamhället

120 – Attack vectors, Säkerhet

110 – Certifikat och TLS/SSL, Säkerhet

105 – Positionsbaserade tjänster, Positionering

105 – Utvecklingsarbete, Medier

103 – Internationalized top-level domains, Domän

100 – Debatt: Datalagringsdirektivet, Informationssamhället

100 – Innehållet: Allt är arbetsmaterial, Medier

Bäst betyg (skala 1-5, 5 är bäst)

4,4 Jeff Cole, öppningstal tisdag

4,4 Utvecklingsarbete

4,3 Anna-Karin Hatt, öppningstal onsdag

4,3 Innehållet: Allt är arbetsmaterial

4,1 Effektiv samtrafik i Europa

4,0 Bredband och konsumentmakt

4,0 Anti-censorship and transparency

4,0 Webbutveckling med HTML 5 och Javascript

4, 0 Jonas Birgersson, öppningstal tisdag

4, 0 Att leva med öppen källkod

Källa: .SE:s deltagarenkät efter Internetdagarna. Enkäten skickades ut till 541 personer och 291 har svarat (svarsfrekvens 53,7 %).

”The next revolution – World War III – will be waged inside your head. It  will be a guerrilla information war fought not in the sky or on the streets, not in the forests or even around the scarce resources of the  earth, but in newspapers and magazines, on the radio, TV and in  ’cyberspace’.

It will be a dirty, no-holds-barred propaganda war of competing worldviews and alternative visions of the future.”

Marshall McLuhan, Culture is our Business, 1970

Masskommunikation. Sug på begreppet. Massmedier. Medier och kommunikation till massorna.

Lägg det ihop med nittonhundratalets mörkaste tidevarv - som eskalerade i det andra världskriget - som fortfarande på ett principiellt plan delar samma kvarvarande mörker i länder som Kina, Iran, Burma och Nordkorea. Kollektivet till varje pris över individen. I sin tur ”representerat” i en överhet som beskär och kränker grundläggande mänskliga rättigheter – bland annat yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet. Maktinnehavet i dessa samhällen vilade och vilar på olika grader av våld.

Mänsklighetens moderna historia är kantat av konflikter av olika slag, där den våldsamma konflikten mellan två eller ett fåtal individer i det civila, eller de som drivs av organiserad brottslighet, inte kan mäta sig i omfattning och effekt med den systematiskt våldsamma konflikten mellan stater kallad krig – eller i extremen inom en stat kallad folkmord. Inte undra på att så mycket av krigiska synsätt och världsbilder ärvdes ända in i ”demokratins århundrade” – där flest demokratier skapades under nittonhundratalet än under samtliga århundranden innan.

Marknaden som krigsskådeplats

Vilka synsätt? Det lyser uppenbart igenom i begrepp som ”marknadskrigföring”. ”Att erövra och ta marknadsandelar”. Men även mer underförstått i ”kampanj” – som i nuvarande betydelsen är de samordnade och systematiska aktiviteter som sker under en begränsad tidsperiod för att bilda opinion. En gång i tiden var den samordnade och systematiska aktiviteten – med det franska begreppet ”campagne” – ett fälttåg. Och är det inte det vi känt på något sätt när kampanjmakarna har manglat över oss unisona budskap där våldet i praktiken enbart är utbytt mot manipulation och förförelse? Budskap som kommer till oss, utan vårt medgivande och i många fall med väldigt låg relevans.

Observera att jag inte ägnar mig åt lika nattstånden indirekt kritik mot reklam som fenomen. Den kan fortfarande göras mer relevant. Och jag föredrar trots allt manipulationsförsök försvarat i det fria ordets namn, än ett skott i pannan. Jag riktar min kritik mot den underliggande filosofin i kommunikationen. Ett gemensamt budskap riktat till massorna, utan individuell hänsyn eller anpassning. Ingen långvarig och hållbar mänsklig relation, som vilar på ömsesidig respekt, byggs. Även här ett obehagsord i botten – ”advertise” kommer ursprungligen från franskans ”a(d)vertir” som betyder ”att varna”.Varning om annalkande fara. Ja, det kanske är så vi skall betrakta nästa trettiosekundersspot för något telefonbolag höjt till en volym ovan snittet som instinktivt får oss att sträcka oss efter fjärrkontrollen för att få tillbaks vår husfrid. Här finns det kanske något att varna för. Jag sitter rätt tight till när stackaren till callcenteroperatör i sin lur och på sin plats har krav på max tre och en halv minut att lösa mina problem som ärad kund. Problem, som i extremen kanske är värt ett mål i någon rättsinstans där bevisbördan dessutom ligger på mig. Med ett ärende som kanske har sitt ursprung i en provisionshungrig fulsäljare som hoppat på mig på vägen ut från någon stormarknad och signat en deal med mig utan mitt samtycke, i min goda tro att jag bara skulle få information om ett erbjudande – ”inget annat”. Marknadsekonomi 1.0 – och dess fältsoldater och fotfolk på båda ställen. Bäst att läsa det finstilta.

Ömsom krig, ömsom vatten – samhällskommunikationens metaforer i förändring

Det som krävs och har krävts för att hålla dessa opersonligt konstruerade kommunikationsmaskinerier igång är strukturer. Fasta och lika hårt hållna strukturer. Hela industrialismen har byggt på en civil anpassning av militär organisering i hierarkier. Men hierarkier är i det stora ekosystemet en struktur byggd av människan som bildar undantag snarare än regel i ”det naturliga”. Det som långsiktigt luckrat upp detta sätt att organisera är många samfällda faktorer. Men fokuserar vi det nervsystem som fått mänsklig organisering att hålla ihop i dessa strukturer – nämligen våra kommunikationsvägar – så är många av samhällets processer ställd på ända via Internet. Och senare World Wide Web på och via denna ostyriga infrastruktur som i sitt ursprung konstruerades för att klara en kärnvapenattack med dess brist på ”central nod” – där WWW i sig skapat den mest hållbara ”maskin” som nu tuffat på i tusentals dagar utan att gå sönder. För första gången lade vi grunden för något som fungerar utan central samordning, och med World Wide Web har vi nu i några utvecklingsvågor skapat något som i stor utsträckning vilar på självorganisering i skalfria, distribuerade nätverk. Så som mycket i naturen och i samhället är organiserat när centralplaneraren inte gjort sina taffliga försök att bygga upp i första hand hierarkiska strukturer, där strukturen i sina extremer blivit självändamål istället för medel.

Dags att byta metafor.

Vad dyker upp i språkbruket för att fånga dessa nya fenomen i vår gemensamma sociala webb? Det är strömmar och flöden. ”Lifestream”. ”RSS-flöde”. Och kreativiteten har även sitt ”flow”. Ja, här finns vattnet – det vår värld till 70 procent av ytan är täckt av. Här kanske ändå begreppet ”kanal” fångar övergången från det gamla till det nya. Kanalen som styrt informationsflödet tog ju ursprunget i sin metafor just från vattnet. Kanalen har varit masskommunikationens stöd, och även de börjar räkna sina dagar, med vårt alltmer utpräglade två- eller treskärmsbeteende i ”the Soffice” – soffkontoret. En tretums, en trettontums, och en 47-tummare som tuffar på i bakgrunden, någonstans. Vi går från strukturerad masskommunikation till självorganiserad direktkommunikation – från människa till människa – styrd av oss och på vår begäran. Och detta sker via virtuella platser, snarare än kanaler. Här möter strukturerade, monologorienterade envägskommunikatörer med opersonlig röst människor med högst personliga röster som lever den virtuella delen av sina liv i rättfram och interaktiv tvåvägs- och flervägsdialog – ”peer to peer”. När den förra envägskommunikatören kommunicerar med sina kollegor och vänner använder de idag mail. Den senare interaktiva generationen använder oftast direktmeddelanden via sociala nätverk – ofta i öppen ström, där chatten blivit helt publik. En kulturkrock som bl a Håkan Selg vid NITA, Uppsala Universitet, identifierade och presenterade 2008. Vad detta illustrerar, enligt en annan studie från samma institution nu senast 2010, är också ett trendbrott. Tidigare kommunikationssätt och teknologier person till person / organisation till ”massan” har drivits på av just företag och organisationer. Detta var fallet med exempelvis mobiltelefonen, e-posten och webbsidorna. Nu är det i de privata sfärerna de nya kommunikationssätten dyker upp – via bloggar, mikrobloggar och nätgemenskaper. Detta blir då naturligtvis en utmaning för de förra för att kunna förstå den sociala dynamiken i den senare. Och att ställa sig att skrika mitt i centrum på ett enda långt pågående cafébesök eller mingelparty är ju knappast en framgångsrik metod för att vinna tillit. Här ”tar” du inga ”marknadsandelar”. Här ”förtjänar” du uppmärksamheten innan du ”får” den.

Inte minst illustrerades detta inom politiken, och i valrörelsens slutspurt. På Internetdagarna togs bland annat hanteringen av ”Sveket” upp i seminariet ”Sociala medier i valrörelsen”. Just en autentisk röst som mycket välformulerat träffade rätt i hjärtat i en pågående försämring av våra allmänna försäkringssystem (som jag vill påminna om är relativt partilös, denna urholkningstrend har pågått på allvar sedan nittiotalet oavsett blockmajoritet). En av alliansens social medie-redaktörer, Ulrika Ingemarsdotter (c), vittnade om den stora frustration hon kände när den enda strategi som fanns att bemöta det med från gamla stammens partifunktionärer och -kommunikatörer var tystnad. Något som seminariets ledare, Brit Stakston, drar slutsatser av att det troligtvis kostade Alliansen den egna majoriteten och gav SD större inflytande över våra parlamentariska processer efter valet. Det skall också bli mycket spännande att se de slutgiltiga resultaten som Anders Larsson, en annan seminariedeltagare i ”Politik 2.0″-seminariet och forskare vid samma institution som Håkan Selg, NITA, från hans forskning om Twitterkonversationen omgärdad kring hashtaggen #val2010.

Samhällets totala kommunikation – en informationens hydrosfär

Ja, vad händer med de smattrande budskapen – krigets många-skott-kommunikation-med-samma-sorts-kula -som skjuts rakt i floden? I sjön? I havet? I oceanen? De bromsas upp, och sjunker till botten, utan träff. Vatten är kraftigare än all världens vapen. Den del av vårt ekosystem som består av vatten – den så kallade hydrosfären - är att likna vid den totala mängden information och kommunikation i samhället. Den del som finns i människoskapade kanaler är försvinnande och löjligt liten. Det mesta av cirkulationen sker långt utanför ”kommunikationsplanerares” kontroll – det mesta cirkulerar likt regnet som regnar över oceanen, och som bildar nya regnmoln i ett evigt kretslopp – där samma molekyl vatten har dykt upp över hela världen under hela sin existens. Den känner inga gränser. Den kan bryta vallar och dammar. Den kan rena, dränka, hela – och nära oss. Ju mer du försöker trycka på, desto mer trängs undan. Lita på att vattnet – och kommunikationen – finner sin väg. Men den kräver ett samspel med respekt och ödmjukhet, på lika villkor. Lika löser lika. Annars får du en när du minst anar det en svallvåg rätt i ditt ansikte. Bättre då att ta fram (nät)surfbrädan. Magpirrigt i början, självklart. Men – kanske roligare?

Är detta en metafor som för oss djupare in i nya insikter om hur vi skall förhålla oss till varandra i dessa nya kommunikationsvärldar i vårt samhälle – mitt i transformationen som drivs av den sociala webben?

Trust the streams. Get into the flow!

Du kan inte med full framgång lösa ett problem via de institutioner och tankesätt som var en del av att skapa dem. Jag säger inte att det är omöjligt. Men det är svårt.

Denna travesti av Albert Einsteins overifierade utsaga var kärnan i det budskap som spontant kom ur mig när jag förmedlade till plenum ”vad jag fått med mig i form av nya insikter av denna dag” i slutet av måndagens konferens Upprop för Digital Delaktighet (se arkiverad stream, 2:06:00 c:a), som bildade en energirik ansats till min följande insats under Internetdagarna.

Det jag främst tog med mig från tre dagar i Stockholm, omfamnad av dessa två evenemang, var en djupinsikt att det är passionerade människor villiga att ta till sig nya perspektiv och omsätta dessa i nyskapande handling som har förmåga att samskapa genuin och varaktig förändring.

Att skapa digital delaktighet via en folkbildningens trestegsraket – lära av, tänka nytt, handla stort

Vi har sociala nätverk med kanske 25 till 35 personer av ”varjedagsrelationer”. De mesta av vår kunskap, förmedlade via vardagberättelser och -handlingar, sprids inom och via dessa nätverk. Det är i dessa vi har utrymme att också föra över insikter som har sin rot i ”tyst kunskap”. Det som inte går att verbalisera – färdigheter, förmågor. Det vet varje förälder som stöttat sitt barn i att lära sig cykla. Och om du förmedlar till ditt nätverk, så når vi bortom en miljon människor om vi pratar om dina vänners vänners vänners vänner.

Vi lär av rapporten ”Svenskarna och Internet 2010″, som presenterades på Internetdagarna, att 1,5 miljoner svenskar inte använder Internet 2010 – av dessa är 1,2 miljoner 55 år och över, varav 570 000 75+. Samtidigt använder två tredjedelar av Sveriges befolkning Internet dagligen. 1,5 miljoner statusuppdaterar varje dag via ex vis Facebook och Twitter. Lika många mitt i ”strömmen”, som de som är utanför på torraste ökenland, oftast med stor rädsla att ens doppa tån. Det är bara att konstatera att det är en klyfta att överbrygga som är stor och utmanande – och här behövs det många inspirerande trygga simlärare!

Jag har under några månader haft som en del av mitt arbete att ge ett blogg/webbverktyg i händerna på långtidsarbetslösa som ett sätt att publicera och kommunicera de samhällsnyttiga projekt som de driver på Jobbfabriken – en aktör inom Fas 3, Jobb- och Utvecklingsgarantin. I det arbetet har vi väl vid det här laget gjort slut på två kartonger av .SE:s Internetguider i ämnet (vi använder dem som läromedel i genomgångarna).
Mina erfarenheter av att lära ut självpubliceringens verktyg nummer ett på nätet i mitt tycke – WordPress – förstärker tre insikter:

1. Kan man använda webmail och ordbehandlingsprogram kan man börja använda WordPress.

2. Kan man ta till sig denna kunskap och färdighet, kan man föra den vidare.

3. Kan man föra denna förståelse vidare, bör fler få stöd i att föra den vidare.

Jag drar mig till minnes Twestival Norrköping, i mars i år – den glokala välgörenhetsfestivalen med ”tweetups with a cause”. Tema var just ”utbildning för alla”. Vår mindmap blev rätt liten, fokuserad och kärnfull. Ett slagkraftigt budskap. Det råkade nämligen sammanfalla med en WordPressträff med WPGirls uppe i Stockholm, och vi hade den streamad online på vår Twestival i Norrköping, med bl a WordPressgrundaren Matt Mullenweg i en wirecast. Anders Sporring och jag ”såg” budskapet – att detta råkade sammanfalla just nu, denna kväll, med temat för vår Twestival. Vi konstaterade – ”utbilda utbildarna som utbildar utbildarna – i WordPress”. Resten följer från där.

Att starta ett svenskt RaceOnline2012 – och finna allmänna stödjande resurser

Med dessa insikter så gladdes jag åt det mest konkreta i nyhetsväg som jag fick mig till livs från konferensdagen om digital delaktighet – det brittiska initiativet RaceOnline2012, som presenterades på #digidel. Att på lokal gräsrotsnivå ”committa” till att ”get XX numbers online”. Strålande! Detta var också någonting som vår nytillträdde IT-minister Anna-Karin Hatt lyfte fram i sitt tal på Internetdagarna där en Digital Agenda lades ut för kommande mandatperioden - ”/…/ jag längtar efter att kunna titta närmare på det brittiska partnerskapet ”Race Online 2012″ där olika aktörer – från enskilda till företag – är med och bidrar till att öka det digitala innanförskapet.” (läs / se talet i sin helhet). Ja, och jag längtar till att se ett sådant initiativ sjösättas i Sverige – den formen av ”central samordning” som nog skulle fungera för en annars föreslagen helt distribuerad process med ”flocken” som ”fixar det”. ”Crowdsourcing”.

Till det sistnämnda ser jag någonting komma – i namn av ”Folkbildning 2.0″. Den allmänna Wikipedia, som folkets uppslagsbok, härbärgerar rik samlad kunskap. Vad den saknar är en kompanjon, en ”lärarwiki” – med Creative Commons-licensierade resurser fria att använda till stöd för de som vill förmedla kunskaper och använda Wikipedia som läromedel. Varför inte experimentera med en sådan resurs på just detta område, här i Sverige till att börja med, med vår relativa höga IT-mognad? Vi är ju, trots ovanstående kvarstående klyfta, mest uppkopplade i världen – det skall vi inte glömma bort.

Att utbilda i ett område som i sig för med sig många trösklar att överbringa kräver en djuplodande dialog och frikostigt delande av en sak – vid sidan av det som skall förmedlas i innehåll (”vad”) – nämligen metod- och formfrågor (”vem” och ”hur”). Det lärarna brukar kalla ”didaktik” – pedagogisk metod. I genomgångarna av WordPress för långtidsarbetslösa, just dominerat av 55-plussare, har jag exempelvis en erfarenhet som gett en central insikt. Det är att djupanpassa genomgången utifrån målgruppen, och finna jordbundna exempel att använda för att förklara moment – det gäller att hitta sammanhang som mottagaren känner igen sig i. Verktyget i sig är universellt, men denna kunskap behöver alltid ”lokaliseras”. I detta sammanhang har vi något som i det närmaste skulle betraktas som ”vackert” här i Sverige. Vår stolta folkbildningstradition. Studiecirklar och folkhögskolor. Det är en exportvara! Samtidigt är det en traditionstyngd sektor även den, som behöver moderniseras och reformeras. Den uppgraderingen kan ske via ett kunskapsområde som går i bräschen för denna föregångarroll. Att förmedla (social) webbkunskap och färdighet!

”If you get it, share it.”

Jag ser framför mig en vibrerande engagerad community av partners som anslutit sig till vårt svenska ”Race Online”, där IT-ministerns ord nu förpliktigar till handling, och skall bidra med sitt strå till stacken. Här kommer det byggas upp ett fält som lika mycket handlar att ge som att ta. ”– Hur gör du? Hur gör jag? Hur gör vi? Hur gör ni?”. Om det sker en vandring bortom trötta ”datakörkort 1.0″ och ges ”social webb-förståelse 2.0″, kan vi hjälpas åt att framförallt ge vår äldre generation något som i slutändan har kapaciteten att leda till andra saker än att bara upptäcka Google som bibliotek. Nämligen att bryta social isolering och utanförskap. Att ha access är första steget (här gav Interenetdagarna oss till livs vägar framåt både via Jonas Birgerssons redovisning av fiberprojekt på kommunal nivå och teleoperatörernas besked om utrullningen av 4G – trådlöst generellt är väl glesbygdens hopp i sammanhanget?), och att förstå nätet rent tekniskt är det andra steget. Det sista steget – att förmedla styrkan och potentialen i den ”sociala webben” och dess samhällsomvälvande effekter – är något som kräver sina milda evangelister i varje slott och koja.

Den som nämde’t klämde’t som det heter. Jag vill vara med att bygga upp en kombination av Community och Wiki (med favoritverktyg för Wikidelen MediaWiki, och Forum/Community via BuddyPress) i härligt samspel med och till stöd för alla lokalt engagerade ciceroner för att uppnå absolut Digital Delaktighet i praktiken.

Vill du?

För att kunna svara på det behöver vi veta vad det är och vad det är bra eller dåligt för. Låt oss starta med att reda ut begreppen. Fri programvara är fri, fri som i frihet. Programvaran får användas för valfritt ändamål. Källkoden, och därmed programvaran, är öppen för granskning, ändring och vidaredistribution, dock ibland med villkor. Den som skrivit koden äger koden, copyright får inte ändras hur som helst oavsett licens.

Det är inte möjligt att lägga till klausuler kring reglering om vad källkoden får användas till

Den vanligaste fri programvarulicensen är GNU GPL (General Public License), som är en copyleft-licens. Detta innebär att det är fritt fram att använda källkoden så länge frihetsgraden bibehålls. Om du distribuerar en binär med GPL-licens så måste du också tillhandahålla koden för densamma. Det är inte möjligt att lägga till klausuler kring reglering om vad källkoden får användas till, exempelvis vapenindustri eller pornografi.

Fri programvara ger fler rättigheter – vilka avgörs av vilken licens som används

Fri programvara ger full insyn. Full insyn i hur koden är skriven och hur programmet byggs. Det ska vara möjligt att återskapa en likadan binär som den som först levererades, med den öppna kod som levereras med. Stängd, eller proprietär programvara, har inte denna öppenhet, du ges nyttjanderätt av programmet, inget annat. Fri programvara ger fler rättigheter, vilka avgörs av vilken licens som används. Licenser bygger på upphovsrätt, och upphovsrättslagen är den legala basen. De flesta fria licenser innefattar formuleringar om att programvaran levereras ”as is”, programvaran levereras således utan garantier.

Vad är drivkrafterna bakom att utveckla fri programvara?

Vanliga tankefel när fri programvara diskuteras är till exempel att tala om kunder och marknadsandelar. Marknadsandelar mäts normalt med
försäljningssiffror, även om jag personligen kan tycka att det är viktigare att tala om vilka program och applikationer som faktiskt används är mer intressant. Det är naturligtvis svårare att mäta. Detsamma gäller kunder, det är svårt att veta vem som är kund eftersom inget säljs.

Vad är då drivkrafterna bakom att utveckla fri programvara? Det enklaste svaret är att någon saknar ett program i något sammanhang, och skriver det själv helt enkelt. Men det handlar också om ära, prestanda och teknisk elegans. Och om en ideologisk drivkraft, en vilja att ge tillbaka till fri programvarurörelsen som ger oss så mycket. Hur många här har inte vid något tillfälle använt gcc, Java, Apache…? Och så vidare.

Donera egna ändringarna till övriga användare utanför det egna projektet

De flesta som utvecklar fri programvara gör detta på sin fritid, även om det förekommer exempel på dem som får göra det på betald arbetstid. Vad finns det då för för- respektive nackdelar med att välja att använda fri programvara? Det finns många olika möjligheter till strategier för att ta sitt projekt framåt. Till exempel är det en möjlighet att, efter att ett fritt program hämtats hem och modifierats, bibehålla koden privat och inte distribuera de ändringar som gjorts.

Fördelar med detta är kortsiktiga, och ger i framtiden svårt att få till uppdateringar, och snabbt blir det dyrt då allt underhåll måste ske internt. Fördelar med att göra tvärtom, det vill säga att donera de egna ändringarna till övriga användare utanför det egna projektet är många. Underhållet lämnas över på andra, uppgraderingar blir mycket lättare även om detta innebär att din kod ska granskas av andra och godkännas för att ta plats i originalprojektet och vilket kan generera mer jobb initialt.

När det kommer till proprietär programvara får du inte fixa buggen själv

Ett annat beslut som behöver tas när ett fritt program används är huruvida den version som körs nu, som fungerar, ska låtas vara, eller om kontinuerliga uppgraderingar ska göras. En tanke är naturligtvis att inte röra det som fungerar, låta det vara bara. Detta är naturligtvis enkelt, tills en uppgradering behövs eller buggar ska fixas med senare versioner av koden. Då finns det risk att uppgraderingen blir mycket svårare än det hade blivit i det första läget. När det kommer till proprietär programvara får du inte fixa buggen själv, du får vänta tills företaget som säljer produkten gör det, om de gör det. Du kan heller inte lägga till ny funktionalitet som du vill så länge programvaran är stängd. Om du inte kan fixa buggen på egen hand finns så länge programvaran är fri, möjligheten att hyra in den tjänsten, om ingen fri programvaruutvecklare fixar det åt dig.

Fördelarna är för många för att jag ska vilja gå miste om dem

På det stora hela är det min åsikt att fri programvara ska användas i så stor utsträckning som möjligt då fördelarna är för många för att jag ska vilja gå miste om dem. Det finns få projekt så är så vältestade och välgranskade som fria programvaruprojekt.

Vad är det som gör oss privata på Internet? Vad betyder det att vara privat på Internet? I vilket utsträckning är det möjligt? I vilken utsträckning är det önskvärt? Vad händer när det vi gör och tycker modereras av någon annan för att vårt privata ska skyddas?

Att vara privat på Internet handlar om uppgifter gällande mitt privata liv

PET (privacy enhanced technology) är en generell term för verktyg, applikationer och mekanismer som är integrerade online, för att användarnas privata uppgifter ska skyddas trots att applikationen eller dylikt använder dem. Att vara privat på Internet handlar om att uppgifter gällande mitt privata liv, såsom namn, telefonnummer etc, inte ska spridas vidare till andra, men också om att vad jag tycker om, var jag brukar handla, min politiska ståndpunkt, inte ska spridas. Att vara anonym är att det inte ska finnas spår på Internet som leder till mig alls, men detta ämne finns det inte plats för i detta inlägg.

Den data som samlas in måste hanteras på ett säkert sätt

Att använda PETs är en möjlighet att försöka bibehålla sin privata sfär intakt på Internet. Principen är att det inte sprids mer information än vad som är nödvändigt, samt att den information som utväxlas skyddas, genom till exempel kryptering. Ett exempel är på sin plats; om det krävs av en applikation att den som loggar in är över 18 år är det endast denna information som är nödvändig, inte när personen i fråga fyller år, inte namn och adress etc. Den data som dock samlas in måste hanteras på ett säkert sätt, för att det privata ska fortsätta vara privat. Det som samlas in ska dessutom vara transparent för användaren som ska veta vilken information som lagras och kanske till och med i vissa fall kunna ändra den information som lagrats, samt se hur den samlats in.

Men som sagt, det allra säkraste är ju att inte samla in datan alls. Det är också så att användaren måste kunna lita på att den som tillhandahåller tjänsten inte sprider vidare informationen. Detta kan med PETs lösas genom att användaren och leverantören utväxlar certifikat för att till slut lita på varandra tillräckligt.

Vem är det som vinner på att det privata bibehålls och vem ska betala för det?

Vad jag drar för slutsatser av detta är att det finns tekniska alternativ för att försöka skydda det privata vi har och ändå behöver använda på internet, men jag undrar ändå, till vilket pris uppnår vi detta? Var drar vi gränsen för vilken information som är nödvändig, och vem drar den gränsen? Vad blir kostnaden för slutanvändaren för att bibehålla det privata? Kan det bli så att det kommer att finnas två alternativ, ett gratis och ett som kostar pengar, det första som är mindre säkert och det senare som använder säkrare metoder. Vem är det som vinner på att det privata bibehålls och vem ska betala för det?

Oavsett hur välkrypterad datan är vid ett visst tillfälle så kommer den att dekrypteras vid användning och således kunna läsas av, av andra, vid detta tillfälle. Leverantören kommer att vid något tillfälle behöva koppla ihop din identitet med dina användaruppgifter för att veta att du är du och att du får använda deras applikation. Finns datan vid något tillfälle i klartext, så kommer någon att kunna komma åt den.

I min mening är det en medborglig rättighet att vara privat på Internet

Är det ok att tjäna pengar på att vi ska kunna vara privata på Internet? I min mening är det en medborglig rättighet att vara privat på Internet, det ska inte vara ett sätt att göra profit. Det är inte konstigare än att dina uppgifter hos vårdcentralen inte sprids till din arbetsgivare. Vad gäller kostnaden kan, om de metoder som används standardiseras, fri programvarurörelsen komma med fria alternativ som motsvarar dessa verktyg för att skydda slutanvändaren, men är det det enda alternativet vi har?

Går det att vara helt säker på att vara säker, på Internet, utan att inskränka på den privata friheten? Är användandet av PET en centralisering av hur vi hanterar privat data på Internet, således med risken att om denna makt kommer i fel händer så är vi alla nakna i cyberrymden?

Var en av de frågor som ställdes i sessionen Nya aktörer och nya medievanor. Olle Findahl som gjort studien Svenskarna och Internet 2010 berättade att medievanor förändras långsamt och när man tittar på hur internet ändrar våra medievanor så är de ungefär de samma som tidigare. Internet har inte påverkat teve-tittandet, inte heller tidningsläsandet, samtidigt ökar internetanvändandet. Frågan som Findahl då ställde var, men hur går det ihop, vi har ju inte fått mer timmar på dygnet i och med att vi fått ett nytt medium. Städar vi mindre, sover vi mindre? Nja svarade Findahl vi gör fler saker samtidigt, vi multitaskar.

Svenskarna och Internet visar att för unga är Internet den viktigaste källan till information

Och hans slutsats var att Internet ett komplement till vårt traditionella medieanvändning. Den spännande frågan är hur internet påverkar nästa generations användare eftersom Svenskarna och internet visar att för unga är Internet den viktigaste källan till information, men Findahl menar att det kommer att ta tid, Internet är idag främst ett komplement till traditionella medier.

”Mina vänner, mitt flöde kommer ge mig bättre information än journalistiken”

Anders Mildner gick i polemik med Findahl och menade att med tanken på hur många 40-åringar som hänger på Facebook så borde det synas i medievanorna. Och vad är viktigt för dessa 40-åringar som hänger på Facebook? Det skapar utmaningar för journalistiken, som journalistiken måste förhålla sig till. För Mildner menade att :” Folk skriver sin egen verklighet och det blir deras filter ” och ”Mina vänner, mitt flöde kommer ge mig bättre information än journalistiken”

Frågan handlar inte om Internet förändrar våra medievanor, utan hur fort det kommer att gå, om det kräver ett generationsskifte eller om sociala medier i sin konstruktion förändrar vårt mediebeteende, oavsett svaret så står vi för en tid av förändring av medielandskapet och medievanorna.

Under Internetdagarna har vi fått lyssna på två väldigt olika keynotes från två svenska politiker: Sverige EU-kommissionär Cecilia Malmström och nya IT-ministern Anna-Karin Hatt. Bara genom att slänga ett snabbt öga på twitterflödet under deras respektive presentationer får man en tydlig indikation på hur vitt skild deras ton var. Där Malmström påtalade de faror vi nu möter i och med den nya tekniken och de nya kontaktytor som internet erbjuder, så fokuserade Hatt på de möjligheter vi har framför oss och det ansvar vi alla bär för att förverkliga den potential som hon anser att internet presenterar oss med. I ärlighetens namn hade Malmström en bra mycket svårare utgångspunkt. Under hennes ansvarsområde finner vi organiserad brottslighet och terrorism. Att hon dessutom fått ärva datalagringsdirektivet gör inte arbetet lättare. Men att inför en sån publik som närvarar vid Internetdagarna uppvisa okunskap kring tekniken som påverkas och påverkar lagförslagen hon själv arbetar med och de implikationer vissa av hennes svar ger är skrämmande.

”På många sätt är Internet bara en spegling av samhället i övrigt.” – Hatt

I jämförelse visade Anna-Karin Hatt en förståelse för vad som går hem hos den kräsna konferenspubliken. Det ska bli fyra spännande år framöver, där jag hoppas att vi tillsammans kan arbeta för att uppnå mycket. Hatt satte själv fokus på bland annat digital delaktighet, bra offentliga e-tjänster som är samordnade utifrån medborgarnas perspektiv och behov, göra demokrati tillgänglig genom IT och att hon kommer stå upp för öppenhet. Just öppenheten ärade henne en spontanapplåd från publiken.

Ny syn på politikens roll

Hon påpekade flera gånger att det är en ny politik som förs nu. Samhället kan inte längre luta sig tillbaka och be att staten löser våra problem, ansvaret fördelades tydligt ut över företag, folkrörelser, kommuner, stat och användare. Det ser jag som en självklarhet, men i detta ligger också ett tydligt ansvar på staten. Man måste agera för att facilitera förändring och inte lägga krokben för innovationer. Man får inte minska medborgarnas frihet och införa lagstiftning som begränsar den potential som finns inom oss och internet. Här har Hatt ett stort ansvar att lyssna på de röster som fanns i rummet i går och de som återfinns såväl inom industrin som hos användarna. Det finns kunskap, erfarenhet och förståelse för hur internet har växt fram och vad som potentiellt kan förändra dess natur och detta är viktig att ta till sig, lyssna in och se som en styrka att kunna samarbeta kring dessa frågor. En öppen dialog kan föra oss alla framåt mot en bra digital agenda för Sverige.

”Och jag lovar er att jag, varje gång det händer, kommer att stå upp för öppenheten. Överallt. Alltid.”

Med den energi och den framtidsoptimism som Anna-Karin Hatt sjöd av igår har hon en utmärkt startposition för samarbeten med andra engagerade aktörer. Nu hoppas jag bara att vi fortsätter arbeta tillsammans och att vi då och då påminner varandra om de saker som lovades på Internetdagarna. Dags för oss alla att leverera.

Foto: Erkstam